Johannes hade åter igen haft tur, mannen verkade i alla fall vara helt ofarlig. Denna resa gick även den mycket fort och smärtfritt. Johannes visste efter en stund att mannen hette Stefan och kom också från Århus så de hade något gemensamt. Stefan hade flyttat från Århus som 17 åring och han hade sedan bosatt sig i Odense och där hade han stannat. Johannes hade inte berättat hela sanningen om varför han reste men han hade inte dragit allt för många lögner heller, så han kände sig nöjd. Efter ca 4 timmar som beräknat hade dem både stannat på McDonald's och hunnit ta en fika vid något café längs vägen. Så det gick ingen nöd på Johannes han trivdes i den fräscha jeepen bredvid en pratglad Stefan. Klockan var runt 2 och Johannes skulle inte ens komma på tanken att ställa sig ensam vid motorvägen den här tiden, ingen skulle stanna, eller kanske någon men det skulle inte alls vara en säker väg. Han funderade länge på att försöka fråga om han skulle kunna få sova hos Stefan men det kändes fel. Han skulle ju vara glad som ens fått skjuts och mat och fika, nej inget mer snyltande.

- Vet du något ställe här som man kan övernatta på?

- Njaa, det finns ju ett vandrarhem och ett mindre hotell men jag är inte säker på att de tar in gäster vid den här tiden på dygnet.

- Okej..

- Men du kan följa med hem till mig om du vill? Barnen är hos deras mamma så jag är alldeles ensam.

- Jo, tack vad snällt som frågar, men jag vill inte göra dig mer besvär nu.

- Jag tar med dig hem, du kan inte sova ute i den här kylan, jag lovar det är helt okej.

Lägenheten var fräsch och Johannes skulle tippa på att det var en 3-4 för rummen var i alla fall stora. Han fick det bäddat åt sig på soffan. En mörkgrön soffa, med stora fluffiga kuddar. Stefan var mycket snäll, när Johannes kom ut från badrummet då han erbjudits att få ta en dusch så hade Stefan fixat mackor och kaffe. Kaffet var hett och mackorna mjuka, varsin fet ostskiva och en skiva skinka också. Johannes sov mycket bra den natten och han väcktes tidigt nästa fredagsmorgon i frågan om skjuts till motorvägen. Han klädde snabbt på sig och fick en macka i handen att äta i bilen. Omtänksam var han alltså, den där Stefan. Stefan som var runt 45 och hade kort grått hår och glasögon och två barn som bodde hos sin mamma varannan vecka. Johannes släpptes av vid närmaste busshållplats med bussar mot Nyborg. Han tackade mycket artigt för all hjälp han fått av Stefan. Efter att han kollat när nästa buss gick och konstaterat att han skulle få vänta i 15 minuter så satte han sig ner på bänken med busshållplatsens glasruta som ryggstöd. Nu fanns det tid, till att skriva.

Lev i nuet och ångra inte saker som en gång fått dig att le.

Om detta inte hjälper om du har för djupa sår,

hitta tillbaka till bortglömda spår.

Red ut din smärta och allt blir tillslut bra,

vad hjälper det att deppa dag efter dag?
Glöm inte saker du gjort fel utan lär dig av dina misstag,

du kliver rätt och själen fylls av välbehag.

Ingen kan ändra på saker som redan hänt,

gjort är gjort även fast allt gick oerhört fort.

Våga tänka tillbaka, men låt inte tanken kväva din lycka, detta låter konstigt jag vet, och så får man tycka.

Bussen stannade och endast Johannes klev på, satte sig ner långt bak som vanligt och tog upp skrivblocket igen.

Smärta är en högre form av njutning.

Inte många på den gamla men charmiga bussen, bara Johannes och två till. En äldre kvinna och en yngre kvinna, de satt tillsammans så han tog förgivet att de hade sällskap. Eller till och med var mor och dotter, men de var inte alls lika varandra. Kanske var de bara vänner, vänner behöver inte vara i samma ålder hade Johannes kommit fram till under den senaste tiden. Den yngre kvinnan eller flickan snarare var mycket söt, kvinnan var vacker men på ett skyggt sätt. Flickans hy var blek och såg mycket len och välskött ut, håret mörkt och slätt. Johannes hade inte sett vilken färg hon hade på ögonen men han skulle gissa på bruna, kvinnans hår var blont och gick till axlarna. Johannes hann inte reflektera mer över de två kvinnornas utseende förens det var dags att gå av. Solen lös och lönnarnas blad i varma färger gjorde Johannes mycket glad. Dags att ta sig till Stora Bältbron, han liftade dit med någon Fabian sedan hittade han en busshållplats med bussar som gick varje kvart. Klockan var 9 och han hade hela dagen framför sig. Nästa buss gick 09.15 och han satte sig och väntade, en liten pojke gick förbi, han höll sin pappa hårt i handen. Pojken måste vart 7 år högst, han såg rädd och bortkommen ut. Söt var han, Johannes hörde att mannen som kramade pojkens hand kallade pojken för Felix. Felix var kort och hade en piggelinfärgad keps på sig, skorna var vita och jackan var blå. Jeansen var lite för långa och rycksäcken såg tung ut att Felix skulle ramla baklänges. Bussen kom sakta körandes och Johannes intog sin omtyckta plats längre bak. Över bron gick det fort och Johannes planerade sin fortsättning på resan. Snart hade han nått sitt mål. Själland.

Johannes steg av bussen och drog in ett djupt andetag av Själlandsluften. Den var len, sval och alldeles underbar. Johannes hade egentligen ingen tanke med sin resa, men han visste en sak. Han hade Roskilde som mål, han reste endast för att bevisa för sig själv att han kunde lite på sig själv. Om han nådde sitt mål så visste han att även om han var ensam så fanns ingen anledning till panik. Om han klarade detta klarade han allt, det var i alla fall vad han ville. Nu skulle han spatsera runt lite och känna sig nöjd över att han klarat sig så här långt utan problem alls. Han köpte ett wienerbröd och satte sig på en bänk i en park, många människor gick förbi i lugn takt. Där satt han och inspekterade folket en stund, sedan tog han upp skrivblocket.

Han låg ner, men han reste sig upp tidigt nog.

När han var på fötter igen så stod ensamheten framför honom och log.

Men ensamhet är bara att ett ord, och ord finns det många.



hedvig